Gnugga ögonen. Precis, det här är från 2011. Året då vi upptäckte Minecraft, Snapchat, ordet blockchain och då den länge väntande Kate Middleton till slut gifte sig med sin prins William. Under åren som gått har vinet mognat till smaker av bakat äpple, kanderad citrus, honung, torkad aprikos och tydliga toner av mineral och petroleum. Det har också utvecklat en fantastisk kryddighet som ligger sida vid sida med en restsötma och en pigg, drivande syra. Vi skulle dricka vad som helst från Sybille Kuntz, en modern tysk legend. Men det här är något extra.

Thomas Pico är något av en kultvinmakare och hans viner försvinner inom minuter, eller möjligen timmar, efter att de släpps. Strunta i att det står “village” Chablis på etiketten, det här ligger på samma nivå som många premier cru-viner, med krossat ostronskal i mineraliteten och en intensiv, fokuserad precision. Om det nu spelar någon roll är det här ett naturvin, vad det nu betyder. Det viktiga är att Thomas gör så lite som möjligt med druvorna från sina gamla stockar för att bevara den knivskarpa koncentrationen i vinerna.

I jakten på "nästa stora grej" glömmer man ibland bort "den stora grejen som fortfarande är en grej". Det här är ett av livets riktigt stora viner. Och jag har älskat det i många år i vinbranschen. Här finns lager på lager av vaxig djup och tropisk frukt som får vinet att stanna kvar och utvecklas i glaset. Tillräckligt koncentrerat för rökt fisk och även lättare fläskrätter, men också klockrent till matigare fisk och skaldjur. Särskilt eftersom det har ett fint “grepp” i texturen och en lätt bitterhet i avslutet. Ett seriöst, och seriöst bra, vin.